Ta mig bort från Skåneland!
Hold your head up high ..
Det känns inte lika spännande längre, allt det här med sista året på gymnasiet snart kliva in i "vuxen" livet.
ta alla utmaningar på allvar och leva upp till sina drömmars mål.
Jag känner mig allmänt förvirrad på vad jag vill och inte vill.
19 år och redan osäker på vart livet kommer ta mig, visst vet jag att alla känner så vid denna åldern.
men jag känner samtidigt att varken orken eller lusten får mig till att vilja kämpa och då blir det som ett svart moln över huvudet, man vet inte riktigt om man kommer få en skur över sig av sina mörka synder eller om det blir solsken och en väg till en ljus framtid öppnas.
Jag känner på ett vis att jag är redo till att förflytta mig till nästa kapitell i mitt liv, trött på att vara i tonåren och inte veta vart livet kommer ta mig.
vill skaffa mig ett jobb, tjäna mina egna pengar, flytta hemifrån och börja om på en ny ruta som jag själv anser att detta är rätt för mig.
Då vet jag att det inte kommer misslyckas eftersom jag själv sätter upp mina mål och strävar högt efter att lyckas klara mig i ensamhet och samtidigt försöka hitta mig själv.
På så sätt växer både självständigheten och viljan att bli vuxen.
Jag tror nästan jag har bestämt mig nu, frågan är bara hur lång tid det ska ta innan mina drömmar blir till verklighet?
skåne blir ett minne blott och jag kommer ta mig sålångt härifrån som jag bara kan.
ensam eller ej, små drömmar kan bli stora mästerverk och skulle man ändra sig och hamnar in i mörkert igen är det bara till att flytta tillbaka där man förhoppningsvis i de tillfället hör hemma.
Att leva i ett mörker och inte se en glimt av ljuset som man vill ska vägleda en till de lyckliga stunderna i ens liv har vi alla varit med om, och man kan inte alltid vara på topp.
men att samtidigt hålla humöret på en normal gräns är att våga hoppas att allt kommer bli bättre.
vi vågar för lite och ger snabbt upp de få drömmar vi har.
allt kräver så stor del av en så man orkar inte hålla krafterna vid liv och det blir mer motgångar för en.
men jag har bestämt mig, inga fler motgångar och inte tomma tårar som bevisar att jag har gett upp.
detta är en början och sålänge man inte vänder tillbaka hvudet o ser bakåt så finns det inget som gör att man tappar lusten till att hitta ljuset i sitt liv.
Over and out // Emily
Det känns inte lika spännande längre, allt det här med sista året på gymnasiet snart kliva in i "vuxen" livet.
ta alla utmaningar på allvar och leva upp till sina drömmars mål.
Jag känner mig allmänt förvirrad på vad jag vill och inte vill.
19 år och redan osäker på vart livet kommer ta mig, visst vet jag att alla känner så vid denna åldern.
men jag känner samtidigt att varken orken eller lusten får mig till att vilja kämpa och då blir det som ett svart moln över huvudet, man vet inte riktigt om man kommer få en skur över sig av sina mörka synder eller om det blir solsken och en väg till en ljus framtid öppnas.
Jag känner på ett vis att jag är redo till att förflytta mig till nästa kapitell i mitt liv, trött på att vara i tonåren och inte veta vart livet kommer ta mig.
vill skaffa mig ett jobb, tjäna mina egna pengar, flytta hemifrån och börja om på en ny ruta som jag själv anser att detta är rätt för mig.
Då vet jag att det inte kommer misslyckas eftersom jag själv sätter upp mina mål och strävar högt efter att lyckas klara mig i ensamhet och samtidigt försöka hitta mig själv.
På så sätt växer både självständigheten och viljan att bli vuxen.
Jag tror nästan jag har bestämt mig nu, frågan är bara hur lång tid det ska ta innan mina drömmar blir till verklighet?
skåne blir ett minne blott och jag kommer ta mig sålångt härifrån som jag bara kan.
ensam eller ej, små drömmar kan bli stora mästerverk och skulle man ändra sig och hamnar in i mörkert igen är det bara till att flytta tillbaka där man förhoppningsvis i de tillfället hör hemma.
Att leva i ett mörker och inte se en glimt av ljuset som man vill ska vägleda en till de lyckliga stunderna i ens liv har vi alla varit med om, och man kan inte alltid vara på topp.
men att samtidigt hålla humöret på en normal gräns är att våga hoppas att allt kommer bli bättre.
vi vågar för lite och ger snabbt upp de få drömmar vi har.
allt kräver så stor del av en så man orkar inte hålla krafterna vid liv och det blir mer motgångar för en.
men jag har bestämt mig, inga fler motgångar och inte tomma tårar som bevisar att jag har gett upp.
detta är en början och sålänge man inte vänder tillbaka hvudet o ser bakåt så finns det inget som gör att man tappar lusten till att hitta ljuset i sitt liv.
Over and out // Emily
Kommentarer
Trackback
