Emisweet

When i neded you the most you were nowhere to be found,
But, i still hung on, Just hoping for my love to come around.
Every time you messed with my head,
All the things you did and you said, se my scars spell out your name and ...
Your paralyzing me.


Denna fredag sitter jag här i min ensamhet och lyssnar på musik som på något sätt väcker mitt intresse.
Den behöver inte alltid vara bra, men den ska kunna betyda något som väcker intresset att lyssna på den och framförallt texten.
Idag har det varit en dag som först varit långt ner men som samtidigt har kunnat jobba sig uppått och nu känner jag mig ganska positiv faktiskt.
Natten har varit väldigt jobbig, fanns mycker tankar i mitt huvud som jag bara ville bli av med.
Saknade av min farmor blev väldigt stark där ett tag och jag kände nästan att all ångesten föll över mig.
men det var inte mer än vad jag kännde att jag kunde hantera.
Klart det väcker några tårar och lite smärta i magen, men sålänge man samtidigt försöker se det positiva och ser hennes bästa i det hela så känns det gensamt bättre.
Men det är så mycket man skulle vilja ändra på, och det kommer man inte på förän det är försent.
Jag skulle vilja få tillbaka med kontakten och de "jobbiga" samtalen som hon ringde varje dag för att höra hur man mådde och hur det gick i skolan.
Hon brydde sig verkligen och det märkte jag inte förän hon var borta.
Jag såg bara de negativa bitarna på när hon kunde beklaga sig över att man var slarvig och att man aldrig åt i matsalen vilket var ett väldigt stort bekymmer för henne, för mig var det bara jobbigt och lyssna på och jag stängde gärna av öronen för att slippa höra hennes röst.
Samtidigt som jag nu sitter här och väntar på att telefonen ska ringa och att jag får höra hennes röst igen.
Det var ett bra tag sen och 21/4-08 är inristat i mitt hjärta.
Saknade blir bara starkare och starkare för varje dag som går och ju fortare allt flyter på blir hennes röst svagare och svagare och snart kommer jag inte ens minnas hur hennes röst lät.
livets gång går tyvärr bara på ett håll, ibland inser man inte vad som har hänt förän det gått flera månader.
Vi alla tar dagen som den kommer och vågar inte tänka på hur morgondagen kommer bli, men för att skydda sig mot sorg så bör man leva både i nuet och vara beredd på det som komma skall, på så sätt blir det inte en stor chock som gör att följder av efterfrågor som varför hände detta just mig?
vi blir på bågot sätt förberedda på att vad som hellst kan hända och det finns ingenting vi kan göra åt det.

Det är verkligen helt sinnes sjukt, detta året har varit fullt med "överaskningar" och jag har många gånger bara velat ge upp.
Men det finns något starkt i oss alla som brinner när vi möts av motgångar, de som stannar till o lyssnar till de och samtidigt upplever att det är dags att kämpa istället för att anser att de nått botten är väldigt starka.
Det dras vid nyår och mitt nyårslöfte de senaste åren har varit "att jag hoppas detta året har bättre tider att bjuda på" men då har jag även haft mina stunder där jag kännt att jag nått botten.
men jag ser inte de som något negativt utan mer som en utmaning som gör mig starkare och på något sätt prövar mig att nå den starka känslan som finns där inom mig och alla andra.
Se inget hinder som en svaghet utan lev i nuet och känn att om ni vågar gå emot de som är svårt så kan ni även stå tryggt på våra två ben när nästa motgång möter oss.
För det är väl de livet går ut på?
motgångar och ljusa tider, ingen kan varken påverka eller ändra det utan det är som individ vi stärker våra inre känslor och klarar av att ta hand om oss själva när livet känns som mörkast.
alla har vi en slags nyckel till framgång finn den och ni behöver aldrig mer kämpa på att finna rätt väg när den finns framför er i längtan till den framtid ni söker och känner är rätt för er själva...