Emisweet

Jag kan inte ens gå utan att andas din luft i mina lunger,
det är bara när du inte hör, som jag vågar säga så.

Ibland undrar jag om det är tiden som läker alla sår, det som vi tyckte var jobbigt och svårt försvinner efter en tid och vi börjar tänka på andra sätt när tiden läkt vårt sår eller våra brustna hjärtan.
Men är det verkligen bara kärlek som allt hänger på?
Blir vi förkrossade när den vi älskade lämnar oss bara för att vi trivdes och älskade kärleken eller handlar det bara om tiden man fick uppleva tillsammans med en annan och få dela minnen och tankar.
glada tankar som vi inte kan uppleva med alla.
Vad vore jag utan dina andetag?
Ibland kan jag misstolka kärleken och tro att jag är beroende och inte kan leva utan den, men när jag sedan upptäcker mig själv att gå en hel dag utan att ens behöva kolla på min mobil efter att ha fått en tanka från någon jag visste tyckte om mig.
när det inte ens betyder något mer att höra av en person som man egentligen tyckte om och ville släppa in i sitt hjärta.
När det inte längre betyder något är det då vi ska hamna i sorg och bli deprimerade en lång period och bara se allt svart och negativt?

jag kan ärligt erkänna att det känns, ibland vill jag som många andra bara få bort sorgen och man känner att de inte längre finns någon spärr som håller en borta från de tankarna.
Men jag ska erkänna att min starka sida oftast visar sig och hjälper mig vid dessa tillfällen.

Jag skulle ge dig allt som du pekar på, men det är bara när du inte hör som jag vågar säga så.
Kan vi inte bara inse att vi inte behöver en person vid vår sida alltid.
Man räknas inte som hel när man har någon brevid även om det ibland vore skönt när man känner att allt tar emot att få ha en axel att luta huvudet mot, mot en person som verkligen förstår.
men det är fortfarande inte allt, jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att inse att kärlek är en känsla som när man väl får uppleva den så är man så fruktansvärt rädd över att inte vara värd denna känsla.
att inte få lov att vara lycklig.
men vår lycka kommer i periodvis, vem vore lycklig över att alltid få framgång och klara av allt.
vi växer när vi är ensama och vi lär oss att hantera även våra mörka sidor.

...

Vi borde kunna stå på egna ben och få hålla huvudet högt på egen bekostnad och av egen framgång.
vi behöver inte den andra personen vid vår sida som stöttar och berättar för oss att vi kommer klara av det, för vi borde vara så pass starka i oss själva att vi vet att vi klarar allt.

jag tycker det är sorligt när jag kommer på mig själv ibland, när man fäller en tår för kärlekens skull och sedan egentligen inte ha fått uppleva den.
kan ni förstå vad jag har att se fram emot i mitt liv, min riktigt kärlek kommer till mig för att stanna och den dagen kommer jag säkert inte uppskatta de känslor personen får mig att känna och jag kommer säkert bara gnälla över något som jag egentligen inte bör tänka på.
antar att vi alla är så, men visst är det tragiskt?
vi bör inte tänka på det utan bara följa med i livets rörelse och låta det hända som kommer hända utan att tro att allt har en mening.
vi kommer ingen vart genom att grubbla igenom våra förhållande som varit utan ge all kraft till den som kommer efter och njut av all lycka som personen bringar med sig.

Vi har oftast bråttom och vi säger oftast sånt som den andra personen vill höra utan att egentligen ha tänkt igenom.
och istället för att göra personen lycklig sårar vi genom att säga det som vi inte känner.
om vi älskar en person efter en tid i förhållandet är vi snabba med att berätta känslan vi känner, men vad ska man sedan smickra med när förhållandet varat en längre period och du upptäcker att du faktiskt känner starkare för personen .. betyder jag älskar dig plötsligt något annat då?

Idag är det Fredag, och jag ligger i min säng med en bärbar dator i mitt knä och försöker tänka i de banor att jag egentligen är skit trött.
Men jag anstränger mig nog för mycket.

Jag har gjort mina misstag, men jag brukar oftast lära mig mer av dom än kunna vara lycklig över att allt har en menning,
jag menar vad finns det för mening med ett misstag när man bara mår dåligt över att man tillät det gå fel och sedan inte kunna rätta till så att man själv kan vinna och få ut något utav det.
ibland kan man undra om livet redan är bestämt,
det har hänt saker förra veckan som gjorde mig helt tom av känslor och jag blev helt knäckt, men denna veckan har de mesta ljusnat.
Precis som om de vore förbestämt att de jag höll på med inte var bra för mig?

Jag vet inte, men det får mig att tänka på min framtid.
Vill inte vara den som ska se tillbaka på mitt liv och ångra det jag gjort eller det jag inte än gjort.
Just nu är det enbart mig det gäller, jag tänker alldeles för ofta på de runt omkring mig och vill alltid att allt ska vara så jäkla bra,
men nej nu är det jag som gäller nu måste jag med få lov att bli bra. i
Inte bli dissad utav någon och inte heller tillåta mig bli lämnad för att sedan grubbla på varför det är inte värt det,
jag har insett nu att mitt liv bara består utav såna bitar.
Visst jag sörjer jag är ledsen över det som hänt jag mår dåligt, men fine!
nu ska jag skärpa mig och inte vara så jäkla sårbar.

Jag kommer hitta min dröm och det är bara tiden som får avgöra hur lång tid det är kvar innan jag gör det, och då vill jag lova att jag kommer satsa helhjärtat på förhållandet.
Jag har ännu inte hittat rätt men vad begär man av en 20åring? Har fortfarande tid att vara ungdom och åka utomlands med mina vänner och festa för att jag kan och för att jag vill, för det var ju det de handlade om att enbart tänka på mig!
Jag ska försöka se ett avslut som e ny start på något annat.
Försöka se det lite mer positivt och kunna glädjas åt mina fantastiska vänner som finns för mig och som kan få mig stark från mitt sårbara inre, det finns så mycket kvar som jag måste ordna i mitt liv.
Folk jag måste förlåta, människor jag måste be om förlåtelse till och vara stark och lämna det som varit för det gör för ont att se tillbaka till.

Jag ska iaf på Bröllop nu på lördag samt dop till min systerdotter. Det är stort för mig, jag är så lycklig för hennes skull, blir nästan gråtfärdig bara av att tänka på det.
Önskar er all lycka och ni vet att jag finns där för er. <3

Sist men inte minst lite självförtroende upplysningar ...

Se till att du mår som bäst med sig själv innan du låter någon annan vara delaktig i ditt liv.

Du är värd komplimanger, ta vara på allt gott som sägs om dig och de andra kan du koppla bort för du är värd de bästa.

Du är värdefull och perfekt precis som du är, de sägs att det inte finns någon som är perfekt. Men ta en titt på dig själv, visst är det ett under att du finns och visst vill du tycka att du är värdefull och en människa som betyder mycket för många.

Unna dig något varje dag som du älskar, om de så är en timme på gymmet eller en choklad bit så är det okej, varför ska man ha hinder när man kan få uppleva något som gör en lycklig.
Vi tänker alltid på hur andra ser oss utan att bry oss om att få oss själva att bli lyckliga.

Sätt dig själv som 1a person i alla tillfällen, tänk på dig själv och gör ingenting som du känner ångest över eller vet att du kommer få ångest för.

Var ärlig mot personer i din närhet så du inte känner dig obekväm i vissa situationer. Var ärlig mot dig själv och lyssna inte på någon som gör dig illa både psykiskt och fysiskt, du vet att du är värd så mycket bättre se ditt liv som en gåva och var inte någon annans slagsäck utan stå på dig och lev livets ljuva stunder.

Nej, vissa saker i ens liv är jobbigt och man gör oftast lätta beslut för att slippa känna smärta eller något oavsett vad. Människor gör oftast fel val till en börja men inser sedan att de kanske var rätt till slut.

Jag vet ännu inte om rätt beslut har fattats när de gällde dig och mig.
Jag upplevde känslor som jag inte kännt förut och jag upplevde samtidigt att jag inte var nöjd med vad jag hade.
För mig är en framtid så oerhört viktigt men jag kan inte förklara varför.
Vi var nog aldrig rätt för varandra, vet inte varför jag säger detta kommer säkert ångra mig, men jag vill ändå säga att jag tror rätt val har gjorts o jag vet att både du och jag kommer bli lyckliga framöver dock inte med varandra.

</3

Denna kväll har jag tillbringat framför tvn, ser på filmen 27 dresses...
Vet inte riktigt vad jag tycker om den filmen men den duger denna kvällen !

Har även suttit och tittat på massa bloggar här på nätet och tanken slog mig, oj vad poppis det har blivit med att skaffa sig en blogg och ta en massa foton på vad man har på sig och sedan skriva ut var man köpt det, är de bara jag eller är inte det totalt ointressant?
Folkt dissar och hissar från höger till vänster och skriver illa om varandra i deras bloggar som hämd för att en började, jag menar finns det inget bättre att göra?
jag trodde hela grejen med bloggandet var att man skulle göra sin blogg personlig och ta tillfället att bevisa ens intressen, om man nu gillar mode så visst blogga på, men hela grejen med att hissa och dissa och skriva ut vart kläderna är köpta det har jag svårt för att förstå mig på.
Jag kan bara skriva för mig själv men jag har då inget intresse av att läsa flera rader i någons blogg om kläderna dom hade på sig idag och var dom är köpta..
Men det finns ett antal bra och intressanta bloggar med, gillar att läsa andras funderingar och planer för framtiden för mig är det nämligen viktigt med sånt.
Tycker vi alla ska ha tid över till att ägna åt oss själva och då menar jag inte att lägga en ansiktsmask i ansiktet eller doppa fötterna i fotbad utan att fundera och använda vår hjärna och komma på vad man vill med sitt liv.
Det är inte alltid lätt att hitta sig själv och hela ungdomen är en kamp på att finna sig själv och försöka lista ut vem man är och vad man vill.
men det är samtidigt alltid lätt att uttrycka sig på det sättet men har vi verkligen försökt att lista ut vem vi är och när vi trivs med oss själva.

från det ena till det andra, skola på måndag!
eller ska man kalla det för skola?, blir mer att fixa slutbetygen så man blir nöjd läser lite tilläggs kurser som jag kan behöva när jag läser vidare sen känns skönt att ha något att göra eftersom jag totalt lämnar vården nu framöver i framtiden.
men ja, komvux..
få se hur det går ska börja med körkortet med så det blir en del på samma gång men lika bra så man har gjort det.

Blir väldigt mycket träning med för min del nu i höst, reda måndag, se där!

förövrigt så är det massa med malmöfestivalen nu och jag är redan trött på den var där i går (fredag) vi var några tjejer sedan blev det bestämt att vi skulle dra vidare till Hässleholm för att min ena vänn skulle träffa andra vänner där på en klubb.
så de blev så, men när vi sedan skulle tillbaka till Trelleborg så missade vi de sista tåget så vi fick vänta på stationen till morgon tåget kom 06:42 ( visst är sånt underbart) men vi gjorde det bästa av situationen och tacka gud för att man kunde vara innomhus iaf annars skulle vi fruset till is för det är verkligen inte varmt på kvällarna längre...
såkom hem klockan 8:30 imorse trött och sliten men hade dock haft det väldigt trevligt iallafall en del av kvällen/natten..

Haft så otroligt ont i huvudet idag tror det blir att sova tidigt eller ja, tidigare än vanligt blir nog att hälsa på min syster imorgon ock hälsa på lilla solstrålen Linneá så man kan få känna lite kärlek ..

Kvällen avslutas med en mysig låt som passar bra när allt går emot och vi endast har kudden som tröst att hålla fast vid..
Enjoy

Ja, så var det äntligen dags.

Min underbara syster har fött en underbar flicka till världen vid namn Linneá.
Jag kan inte beskriva känslan av att besöka henne och hennes make på BB i Ystad idag och sedan bara få syn på Linnea, så liten så underbar.
Nej, det var mäktigt...
Hoppas bara de kan få komma hem snart så man kan besöka och gosa med lilla flickan.

När du blir stor så ska jag visa dig allt som finns att visa, jag ska vara där vid din sida när världen inte är rättvis eller tuff.
Jag har alltid en axel som du kan få gråta ut på när de behövs!
jag kommer alltid ta hand om dig lilla flicka, mosters lilla flicka .. denna underbara flicka som jag är så stolt över redan fastän du bara är nyfödd.

Livet har så mycket att ge, och allt kan förändras på bara några sekunder.
jag har varit med om många olyckor som kunde få mig att vara på en annan plats, men jag överlevde de alla och andas samma luft som ni andas fortfarande.
jag är inte rädd för döden absolut inte, men jag tror inte att det är ens tur att gå bort när man bara har börjat leva.
det finns så mycket kvar som jag inte upptäckt eller varit med om.
Att fått sitt hjärta brista en gång är inget jämfört vad livet för en, man kan aldrig vara säker och man ska aldrig vara det.
men när man möter en motgång eller får sitt hjärta krossat ska man inte se det som att livet inte har mer att ge, man går miste mycket tid bara genom att få dom tankarna flöda, ta vara på tiden och tänk positivt.. (vilket oftast är så lätt att säga) men alla har vi varit där, vi har alla haft motgångar och vi vet alla att de tar inte slut förän det är menat att vi levt vårt liv.
Så varför då hänga upp oss för mycket när vi möts av våra första motgångar, låt dom istället göra dig starkare.

Mitt hjärta har blivit krossat en del gånger men dock inte bara av killar jag haft, det har egentligen inte gjort mig någon skada alls.
Jag har bara blivit starkare efter ett skit förhållande som jag har haft och tänkt att jag förtjänar så mycket bättre än det !
men när ens förälder krossat ens hjärta en gång så är det så mycket svårare att växa upp på rätt sätt och bli stark utav det när man vet att man behöver båda sina föräldrar för att känna sig trygg och säker.
Jag vet inte varför jag tänker på det så mycket, men det finns i mitt bakhuvud hela tiden, precis som om jag inte kan gå vidare utan att ha bekräftelse och ett godkännande.

Smärta smärta smärta, men vem behöver det nu ?
jag orkar inte ens ta tag i det och då känns det som att jag tar den krossade biten ifrån mitt hjärta och slänger undan till någon som kan behöva den mer.
men jag vet även att jag kan förstöra mycket genom att känna såhär, jag kräver så mycket kärlek jag vill känna kärlek hela tiden och bara att någon ska vara beroende av mig och verkligen älska mig så det syns och hörs.
men det är så svårt, ingen som förstår och då är det meningslöst att skriva ner de ..

nej, dags för att se paris hilton BFF 2 , suck att man ska behöva bli beroende av det patetiska programmet, men om någon mer är intresserad så kan man se 2a delen på www.mtv.com

Förövrigt en sista lite kommentar Kent med bergo dalvana är ett måste i muskvärlden, har lyssnat på den hela kvällen och den får mig att drömma mig bort med en underbar man.. ;) saknar honom rejält ska ni veta !

enjoy pussis <3



                                                                   

Öppna skogar och lång väg att gå, men det betyder inte att det är omöjligt.

Jag sitter nu här mitt i natten, svårt och sova som vanligt.
men inte ska man gnälla för det.
Jag förstår inte varför man alltid ska lyckar få svårt att sova när man haft lov, jag menar det är väl då man borde vara utvilad och redo för nya tuffa tag .. men icke..
Eller jag kan iof bara skriva för mig själv, finns väl säkert någon där ute som piggnar till och ser nya utmaningar framför fötterna.
men ge mig kraften till att orka leva.. okej, det lät lite emo, men inte menat så.
mer en önsketanka på att få energi till att klara av vardagen.
Men man ska aldig klaga, för tänk det finns dom som har de mycker värre än vi.

Det här med juletiden är över nu och jag fick nog aldrig min julkänsla.
Det känns som att hela tanken med julen är meningslös, varför ska det behöva vara på det viset?
okej att det säkert blir bättre när man skaffat familj och är omringad av de man älskar och som betyder mer än själva livet.
men väntan är så lång, och jag tror inte jag är ensam om att känna så.
Väntan på att bli något och att kunna visa vem man är känns väldigt lång och först måste man genomgå en massa utbildningar och strul med livet för att lära sig av sina misstag måste man ju först begå dom.
Mammas råd på mina funderingar var att njuta av livet som ungdom för man är det bara en gång i livet, men liksom om jag nu har njutit i 19 år när tar då väntan slut?
nej, jag vill bli vuxen och leva i min egen värld där jag sätter upp gränser och lever efter hur jag själv vill och anser är bra för mig själv.. ska det vara så svårt att förstå?

usch, tänk vad tiden går långsamt när man har höga förväntningar..
Snart studenten och det är mitt största mål just nu, jag ska kunna ta mig ut på trappan skrika frihet och samtidigt känna hur duktig jag varit som överlevt skoletiden..

mitt stora tomrum i mitt inre är fortfarande inte fyllt utan jag har lyckats åter igen blivit sårad av saningens hårda slag.
det känns inte mer, jag kan inte ljuga för mig själv genom att säga att jag accepterar det men samtidigt vill jag inte bli påverkad av saningen.
Den biten får komma av sig själv och alla säger att tiden läker sår, men tiden som varit kan ingen ta ifrån en och de som sårats då finns förevigt kvar.
Hur ska man då kunna gå vidare när det finns så mycket som egentligen gör ont innerst inne?
Vi alla anser att det är bara till att glömma och gå vidare för visst har vi alla försökt förtränga det som gjort som ondast.
Men att ta itu med problemet som skaver är en stark vilja att bli positivt påverkad av att må bättre.
Så de starka människorna jag kan avslöja är de som tar itu med problemet när det gör som ondast.

Känns som det var evigheter sedan jag skrev här, har haft andra tankar i mitt huvud och helt enkelt glömt bort det, men varför ska man behöva skriva varje dag? meningen med denna är faktiskt att man ska skriva vid behov de som sedan läser får jag hoppas blir underhållna för stunden, annars är det ingen mening med att fortsätta läsa^^
Ja, men whatever.. :D
vill avsluta med att tipsa om en helt underbar låt, So called plan - Red lights ..
enjoy ..




over and out // Emily                                        

When i neded you the most you were nowhere to be found,
But, i still hung on, Just hoping for my love to come around.
Every time you messed with my head,
All the things you did and you said, se my scars spell out your name and ...
Your paralyzing me.


Denna fredag sitter jag här i min ensamhet och lyssnar på musik som på något sätt väcker mitt intresse.
Den behöver inte alltid vara bra, men den ska kunna betyda något som väcker intresset att lyssna på den och framförallt texten.
Idag har det varit en dag som först varit långt ner men som samtidigt har kunnat jobba sig uppått och nu känner jag mig ganska positiv faktiskt.
Natten har varit väldigt jobbig, fanns mycker tankar i mitt huvud som jag bara ville bli av med.
Saknade av min farmor blev väldigt stark där ett tag och jag kände nästan att all ångesten föll över mig.
men det var inte mer än vad jag kännde att jag kunde hantera.
Klart det väcker några tårar och lite smärta i magen, men sålänge man samtidigt försöker se det positiva och ser hennes bästa i det hela så känns det gensamt bättre.
Men det är så mycket man skulle vilja ändra på, och det kommer man inte på förän det är försent.
Jag skulle vilja få tillbaka med kontakten och de "jobbiga" samtalen som hon ringde varje dag för att höra hur man mådde och hur det gick i skolan.
Hon brydde sig verkligen och det märkte jag inte förän hon var borta.
Jag såg bara de negativa bitarna på när hon kunde beklaga sig över att man var slarvig och att man aldrig åt i matsalen vilket var ett väldigt stort bekymmer för henne, för mig var det bara jobbigt och lyssna på och jag stängde gärna av öronen för att slippa höra hennes röst.
Samtidigt som jag nu sitter här och väntar på att telefonen ska ringa och att jag får höra hennes röst igen.
Det var ett bra tag sen och 21/4-08 är inristat i mitt hjärta.
Saknade blir bara starkare och starkare för varje dag som går och ju fortare allt flyter på blir hennes röst svagare och svagare och snart kommer jag inte ens minnas hur hennes röst lät.
livets gång går tyvärr bara på ett håll, ibland inser man inte vad som har hänt förän det gått flera månader.
Vi alla tar dagen som den kommer och vågar inte tänka på hur morgondagen kommer bli, men för att skydda sig mot sorg så bör man leva både i nuet och vara beredd på det som komma skall, på så sätt blir det inte en stor chock som gör att följder av efterfrågor som varför hände detta just mig?
vi blir på bågot sätt förberedda på att vad som hellst kan hända och det finns ingenting vi kan göra åt det.

Det är verkligen helt sinnes sjukt, detta året har varit fullt med "överaskningar" och jag har många gånger bara velat ge upp.
Men det finns något starkt i oss alla som brinner när vi möts av motgångar, de som stannar till o lyssnar till de och samtidigt upplever att det är dags att kämpa istället för att anser att de nått botten är väldigt starka.
Det dras vid nyår och mitt nyårslöfte de senaste åren har varit "att jag hoppas detta året har bättre tider att bjuda på" men då har jag även haft mina stunder där jag kännt att jag nått botten.
men jag ser inte de som något negativt utan mer som en utmaning som gör mig starkare och på något sätt prövar mig att nå den starka känslan som finns där inom mig och alla andra.
Se inget hinder som en svaghet utan lev i nuet och känn att om ni vågar gå emot de som är svårt så kan ni även stå tryggt på våra två ben när nästa motgång möter oss.
För det är väl de livet går ut på?
motgångar och ljusa tider, ingen kan varken påverka eller ändra det utan det är som individ vi stärker våra inre känslor och klarar av att ta hand om oss själva när livet känns som mörkast.
alla har vi en slags nyckel till framgång finn den och ni behöver aldrig mer kämpa på att finna rätt väg när den finns framför er i längtan till den framtid ni söker och känner är rätt för er själva...






                                                          

Nattens beskymmer ger mig problem med att sova.
Blir pigg av alla tankar som snurrar i mitt huvud och tänkte ge internet en chans att bli trött, men icke!

Denna dag har inte haft så mycket att erbjuda mest tagit det lungt och öppnat min psykiatribok i hopp om att lära mig något nytt.
men jag antar att det inte gick som förväntat.
Borde anstränga mig mer, och tycke jag var duktig när jag hade suttit en hel timme med näsan nertryckt i boken men inte lärde jag mig så mycket utav det.
Gav mig bara ännu mer ångest när jag stängde den och visste att jag inte kommer öppna den igen på några timmar.
Jag borde lägga alla min krafter jag har på skolan och alla dessa prov vi har, men istället försöker jag borförklara mig med att jag behöver så mycket  mer av annat än vad jag behlöver en utbildning som gör att jag kommer någon vart i livet.
jag vet mycket väl att jag har min chans nu och det är enbart jag som kan ta den eller skita i det, och skiter jag i det får jag leva med konsekvenserna.
Men det är så mkt snack och lite händelse så man tröttnar på att tänka de tankarna som man gjort så många gånger förut.
Jag ska ta tag i mitt liv, men väntar bara på rätt tillfälle.

En veckas lov har som sagt inte varit dumt, synd bara att den snart är över och de vanliga vardagslivet börjar åter på nytt.
jag är extremt trött på att allt ska vara samma sak varje dag.
Varför kan man inte leva ett slags liv med olika förväntningar för dagen som kommer istället för att vakna och förstå precis hur denna dagen kommer se ut och hur allt kommer vara som vanligt när man sedan ska gå och lägga sig för att vakna upp i en samma vanlig dag som man brukar.
Inte konstigt att man tappar livsglädjen, right?

Jag förstår inte heller hur jag lyckas få alla mina blogginlägg så negativa, betyder det att jag är en nedstämd människa eller har jag helt enkelt tappat glimten till de positiva i mitt liv?
Blir lite små kris när jag läser igenom det jag skrivit, inte mennat att de ska framstå som att allt är hopplöst och livets glada dagar tagit slut och att detta ska vara en slags sökande på de nya som kommer i min framtid.
För väl försöka komma på en slags lösning..
Antar att man kanske måste först vara nere på botten och vända för att både kunna uppleva det positiva med livet samt det som är fruktansvärt och svårt.
inte alla som riktigt vet hur det är att hamna på botten av livets ände, jag är en av dom.
hur ska man kunna veta hur det känns att inte vilja vakna på morgonen för att man känner att allt är så fruktansvärt meningslöst, hur ska vi samtidigt kunna hjälpa de människor som inser att deras liv inte leder någonvart och att de aldrig mer kommer hitta glädjen i det som kallas för framtiden, jag tror inte det är upp till oss att "hjälpa" dom ur deras kriser eller vad man ska kalla deras mående, utan mer upp till de själva att kunna resa sig upp fastän man känner att man ligger ner på marken och andra sparkar på en..
Usch, jag kan ibland känna en klump i halsen när jag ser en annan människa må dåligt vet inte om det kan bero på att jag anser att människan är svag nog att inte kunna hantera sina känslor eller helt enkelt gett upp för snabbt.
eller så beror det bara på att jag vill få denna människa till att hitta glädjen som jag vet finns där hos oss alla.
Bakom en negativ känsla väntar en positiv överaskning, tappa aldrig hoppet över att finna lyckan för den kan finnas bakom nästa hörn som du passerar.

Nej, nu blir det väl kanske lite lättare att försöka falla i sömn, har en dag imorgon som ska upplevas och jag vill ta vara på alla stunder jag kan få i mitt liv, så man slipper sitta och bekymra sig över vart alla ens år tagit vägen när det är försent att ändra på det som varit.
Ta hand om varandra och tänk på att ta hand om även de som ni oftast inte brukar se.
på så sätt får vi alla en helhet och vi kan alla känna oss som människor och inte som ett objekt som bara finns där vid sidan om ert perfekta liv.


over and out // Emily .