Emisweet

Jag kan inte ens gå utan att andas din luft i mina lunger,
det är bara när du inte hör, som jag vågar säga så.

Ibland undrar jag om det är tiden som läker alla sår, det som vi tyckte var jobbigt och svårt försvinner efter en tid och vi börjar tänka på andra sätt när tiden läkt vårt sår eller våra brustna hjärtan.
Men är det verkligen bara kärlek som allt hänger på?
Blir vi förkrossade när den vi älskade lämnar oss bara för att vi trivdes och älskade kärleken eller handlar det bara om tiden man fick uppleva tillsammans med en annan och få dela minnen och tankar.
glada tankar som vi inte kan uppleva med alla.
Vad vore jag utan dina andetag?
Ibland kan jag misstolka kärleken och tro att jag är beroende och inte kan leva utan den, men när jag sedan upptäcker mig själv att gå en hel dag utan att ens behöva kolla på min mobil efter att ha fått en tanka från någon jag visste tyckte om mig.
när det inte ens betyder något mer att höra av en person som man egentligen tyckte om och ville släppa in i sitt hjärta.
När det inte längre betyder något är det då vi ska hamna i sorg och bli deprimerade en lång period och bara se allt svart och negativt?

jag kan ärligt erkänna att det känns, ibland vill jag som många andra bara få bort sorgen och man känner att de inte längre finns någon spärr som håller en borta från de tankarna.
Men jag ska erkänna att min starka sida oftast visar sig och hjälper mig vid dessa tillfällen.

Jag skulle ge dig allt som du pekar på, men det är bara när du inte hör som jag vågar säga så.
Kan vi inte bara inse att vi inte behöver en person vid vår sida alltid.
Man räknas inte som hel när man har någon brevid även om det ibland vore skönt när man känner att allt tar emot att få ha en axel att luta huvudet mot, mot en person som verkligen förstår.
men det är fortfarande inte allt, jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att inse att kärlek är en känsla som när man väl får uppleva den så är man så fruktansvärt rädd över att inte vara värd denna känsla.
att inte få lov att vara lycklig.
men vår lycka kommer i periodvis, vem vore lycklig över att alltid få framgång och klara av allt.
vi växer när vi är ensama och vi lär oss att hantera även våra mörka sidor.

...

Vi borde kunna stå på egna ben och få hålla huvudet högt på egen bekostnad och av egen framgång.
vi behöver inte den andra personen vid vår sida som stöttar och berättar för oss att vi kommer klara av det, för vi borde vara så pass starka i oss själva att vi vet att vi klarar allt.

jag tycker det är sorligt när jag kommer på mig själv ibland, när man fäller en tår för kärlekens skull och sedan egentligen inte ha fått uppleva den.
kan ni förstå vad jag har att se fram emot i mitt liv, min riktigt kärlek kommer till mig för att stanna och den dagen kommer jag säkert inte uppskatta de känslor personen får mig att känna och jag kommer säkert bara gnälla över något som jag egentligen inte bör tänka på.
antar att vi alla är så, men visst är det tragiskt?
vi bör inte tänka på det utan bara följa med i livets rörelse och låta det hända som kommer hända utan att tro att allt har en mening.
vi kommer ingen vart genom att grubbla igenom våra förhållande som varit utan ge all kraft till den som kommer efter och njut av all lycka som personen bringar med sig.

Vi har oftast bråttom och vi säger oftast sånt som den andra personen vill höra utan att egentligen ha tänkt igenom.
och istället för att göra personen lycklig sårar vi genom att säga det som vi inte känner.
om vi älskar en person efter en tid i förhållandet är vi snabba med att berätta känslan vi känner, men vad ska man sedan smickra med när förhållandet varat en längre period och du upptäcker att du faktiskt känner starkare för personen .. betyder jag älskar dig plötsligt något annat då?