Hell my Darling
Öppna skogar och lång väg att gå, men det betyder inte att det är omöjligt.
Jag sitter nu här mitt i natten, svårt och sova som vanligt.
men inte ska man gnälla för det.
Jag förstår inte varför man alltid ska lyckar få svårt att sova när man haft lov, jag menar det är väl då man borde vara utvilad och redo för nya tuffa tag .. men icke..
Eller jag kan iof bara skriva för mig själv, finns väl säkert någon där ute som piggnar till och ser nya utmaningar framför fötterna.
men ge mig kraften till att orka leva.. okej, det lät lite emo, men inte menat så.
mer en önsketanka på att få energi till att klara av vardagen.
Men man ska aldig klaga, för tänk det finns dom som har de mycker värre än vi.
Det här med juletiden är över nu och jag fick nog aldrig min julkänsla.
Det känns som att hela tanken med julen är meningslös, varför ska det behöva vara på det viset?
okej att det säkert blir bättre när man skaffat familj och är omringad av de man älskar och som betyder mer än själva livet.
men väntan är så lång, och jag tror inte jag är ensam om att känna så.
Väntan på att bli något och att kunna visa vem man är känns väldigt lång och först måste man genomgå en massa utbildningar och strul med livet för att lära sig av sina misstag måste man ju först begå dom.
Mammas råd på mina funderingar var att njuta av livet som ungdom för man är det bara en gång i livet, men liksom om jag nu har njutit i 19 år när tar då väntan slut?
nej, jag vill bli vuxen och leva i min egen värld där jag sätter upp gränser och lever efter hur jag själv vill och anser är bra för mig själv.. ska det vara så svårt att förstå?
usch, tänk vad tiden går långsamt när man har höga förväntningar..
Snart studenten och det är mitt största mål just nu, jag ska kunna ta mig ut på trappan skrika frihet och samtidigt känna hur duktig jag varit som överlevt skoletiden..
mitt stora tomrum i mitt inre är fortfarande inte fyllt utan jag har lyckats åter igen blivit sårad av saningens hårda slag.
det känns inte mer, jag kan inte ljuga för mig själv genom att säga att jag accepterar det men samtidigt vill jag inte bli påverkad av saningen.
Den biten får komma av sig själv och alla säger att tiden läker sår, men tiden som varit kan ingen ta ifrån en och de som sårats då finns förevigt kvar.
Hur ska man då kunna gå vidare när det finns så mycket som egentligen gör ont innerst inne?
Vi alla anser att det är bara till att glömma och gå vidare för visst har vi alla försökt förtränga det som gjort som ondast.
Men att ta itu med problemet som skaver är en stark vilja att bli positivt påverkad av att må bättre.
Så de starka människorna jag kan avslöja är de som tar itu med problemet när det gör som ondast.
Känns som det var evigheter sedan jag skrev här, har haft andra tankar i mitt huvud och helt enkelt glömt bort det, men varför ska man behöva skriva varje dag? meningen med denna är faktiskt att man ska skriva vid behov de som sedan läser får jag hoppas blir underhållna för stunden, annars är det ingen mening med att fortsätta läsa^^
Ja, men whatever.. :D
vill avsluta med att tipsa om en helt underbar låt, So called plan - Red lights ..
enjoy ..
over and out // Emily 
