Emisweet

Känns som att det var ett tag sedan jag dela med mig av vad som händer i mitt huvud, för en del är det intressant för andra nonsens.
Har inte ritkigt känt att tiden räckte till för att skriva ner några rader, och intresset har väl inte heller varit på topp antar jag.

Det är nästan otroligt hur små händelser kan förändra ens syn på hela framtiden även det små håndelserna som händer just nu.
Vi kan aldrig förutse hur vårt liv kommer se ut om 10 år, men samtidigt är det bara en ursäkt att inte kunna påverka det.
Jag trodde mitt hopp var nere på botten och att min lycka inte kunde kämpas upp, men så plötsligt fanns du bara där,
precis som om du hade svaren på allt jag undrat.
Det är en otroligt stark känsla som jag känner när jag tänker på dit namn, hela jag skiner upp och det känns som att det kommer bli bra nu, det är precis som en röst viskar i mitt öra att de ensama dagarna är slut.
och att även jag har hittat mitt ljus till lyckan.

Den allra största händelsen i mitt liv just nu är att jag ska bli moster, samt gudmor.
Det känns väldigt mäktigt måste jag säga, och allt var så himla oväntat.
min systers leende på läpparna när hon berättade det för mig var som att tusentals änglar spelade ljuv musik i öronen på mig och jag var tvungen att tänka om för att förstå att jag hade hört rätt.
Jag är så otroligt lycklig för dels hennes skull och för vår familj, det kommer bli ett kärleksbarn som kommer bli bortskämd med all den kärlek vi människor har inom oss, och man ska aldrig vara rädd för att visa hur man känner för varandra samtidigt som man aldrig ska överdriva de känslor som vi borde vara tacksamma att känna.
Det var verkligen en väldigt överaskande hädelse som jag bara ser fram emot, kommer hjälpa både min syster och hennes nyblivna "man" att se detta som en lycka.
i vått och torrt kommer jag finnas där för er och hjälpa till med det lilla jag kan.

Det är helt otroligt vad detta året har haft att erbjuda, såna stunder som verkligen har fått mig att nå botten samtidigt som jag har rest mig upp och kännt att jag nästan kunnat lämna marken.
känns helt underbart att året snart är slut och att jag kan få andra möjligheter att se framåt istället för att blinka bak till det som varit och som gjort väldigt ont inom mig..
för det har det verkligen gjort, och det är klart att det sätter sina spår.
men ingenting är kvar för att stanna utan de känslor som väcks när man minns får man lära sig att hantera på bästa sätt och jag känner att jag är redo att lämna det bakom mig nu, kanske skratta lite åt det, om de är okej?
allt jag någonsin velat är att kunna tänka tillbaka på det utan att fälla tårar för de känslor som väcks.
Men det betyder inte heller att jag förtränger det, utan mer accepterar och försöker leva mitt liv på bästa sätt så jag slipper känna en sorg inom mig.

Jag kan inte sluta tänka på hur du hade uppskattat det här med barnet som så småningom kommer, du sa alltid att du längtade till vi växte upp och skaffade oss en familj, samtidigt som du var övertygad om att du aldrig kommer vara med och få uppleva det.
vi brydde oss aldrig om att ta det till oss, samtidigt som vi nu förstår att du hade rätt.
Jag kan inte förstå att du fortfarande finns kvar hos mig hela tiden.
Varje gång jag går förbi dit hem så tänker jag att jag bara vill titta in och se hur du mår.
vi kunde påverka din ensamhet så mycket och det kändes nästan som ett ansvar, nästan som ett måste att titta in eller ringa till dig och höra så allt var bra.
men nu är det så tomt, inga samtal, inga besök, inga kvällar med godisburken på bordet som man inte fick ta för många bitar ifrån.
det går inte med ord att förklara hur tomt det verkligen är och jag kämpar verkligen emot varje dag att inte tillåta mig tänka på det, men det gör bara att jag känner en klump i magen som får mig att vilja glömma dig, jag vill inte längre ha dig i mitt huvud men samtidigt vet jag att du aldrig kommer bort från mig, för du betydde en hel del och det gör du fortfarande.

Tänk vad skönt det hade varit om man tagit studenten till julen istället för sommaren.
Att allt bara hade tagit slut, alla måsten och alla kvällar man måste trycka ner huvudet i böckerna fastän ens hjärna är på ett annat ställe.
Jag tror man kommer tänka tillbaka på det sen när man "ångrar" att man inte la ner mer tid i skolan..
men samtidigt måste man komma ihåg att orken tappade man på vägen, för jag kan med ärlighet tala om att den orken som kanske fanns där för några år sedan..
den är borta förgott allt som har med skolan att göra nu mera är bara så irreterande.
Jag är jämt på dåligt humör när jag är i skolan och allt runt omkring den får mig galen.
men jag har egentligen bara de positiva bitarna att se fram emot, men samtidigt känns de så långt borta.

Nog om det, orkar inte ha de tankarna kvar i huvudet.. (förträngning på hög nivå)

1 december, det känns nästan lite overkligen.
julen är nära nu och det är första julen utan henne.
Men har jag tur kanske jag får uppleva den med en ny underbar person som jag verkligen hoppas att det kommer bli bra med.
Trodde verkligen inte de fanns så underbara personer som jag kunde komma i närheten av eftersom de andra bara har visst hur man sårade.
men jag är verkligen jätte glad att vi kommit varandra så nära och jag tror detta kan sluta med något riktigt bra, jag håller dig varmt om hjärtat änsålånge så får vi se hur det slutar. <3

over and out // Emily