Bad Day ..
Idag har inte allt gått som jag velat, antar att vi har såna dagar ibland.
fast det känns som att de kommer oftare vid denna årstiden.
Natten var fruktansvärd och jag har nog aldrig haft så mycket mardrömmar förut, när jag vaknade känndes de precis som om jag åter igen hade hittat tillbaka till min säng och på något sätt var befriad från allt de jag drömt om.
varför är det så typiskt att när man väl befinner sig i en kris i en dröm så kommer man ingenstan, när man ska springa ifrån något som gör en illa så kommer man ingen vart eller så tar det hundra år innan man lyckas märka att man springer.
som på tecknade fiimer där man nästan retar ihjäl sig när man ser att det inte springer snabbt som tusan iväg från det som de blir jagade av.
ajja, människan o dess utveckling är allt bra konstig, men man kan faktiskt ibland tänka sig in hur fantastisk våra kroppar är.
Hur allt bara kan sätta igång sådär automatiskt och att det är precis likadant för oss alla.
Helt otroligt ändå, men samtidigt efter att ha gått omvårdnadsprogramet nu i 2,5 år så känns det som om det börjar bli tröttsamt att överhuvtaget bry sig om kroppens utveckling och allt som hade med den o göra.
samtidigt känner jag att det inte borde vara så, utan det är väl nu jag borde vara som mest intresserad och tycka det är intressangt eftersom man lärt sig lite omkring det.
men jag har väl valt fel linje eller helt enkelt tappat intresset.
Jag har ännu en gång hunnit grubbla en del på framtiden idag, och kom väl inte på så mycket nytt mer än att det snart blir dags för att lämna skåneland och allt som de hade att erbjuda.
Jag är trött på det jag upplevt här, trött på människorna jag har runt omkring mig och även trött på dystert grått väder.
fast det känns som att de kommer oftare vid denna årstiden.
Natten var fruktansvärd och jag har nog aldrig haft så mycket mardrömmar förut, när jag vaknade känndes de precis som om jag åter igen hade hittat tillbaka till min säng och på något sätt var befriad från allt de jag drömt om.
varför är det så typiskt att när man väl befinner sig i en kris i en dröm så kommer man ingenstan, när man ska springa ifrån något som gör en illa så kommer man ingen vart eller så tar det hundra år innan man lyckas märka att man springer.
som på tecknade fiimer där man nästan retar ihjäl sig när man ser att det inte springer snabbt som tusan iväg från det som de blir jagade av.
ajja, människan o dess utveckling är allt bra konstig, men man kan faktiskt ibland tänka sig in hur fantastisk våra kroppar är.
Hur allt bara kan sätta igång sådär automatiskt och att det är precis likadant för oss alla.
Helt otroligt ändå, men samtidigt efter att ha gått omvårdnadsprogramet nu i 2,5 år så känns det som om det börjar bli tröttsamt att överhuvtaget bry sig om kroppens utveckling och allt som hade med den o göra.
samtidigt känner jag att det inte borde vara så, utan det är väl nu jag borde vara som mest intresserad och tycka det är intressangt eftersom man lärt sig lite omkring det.
men jag har väl valt fel linje eller helt enkelt tappat intresset.
Jag har ännu en gång hunnit grubbla en del på framtiden idag, och kom väl inte på så mycket nytt mer än att det snart blir dags för att lämna skåneland och allt som de hade att erbjuda.
Jag är trött på det jag upplevt här, trött på människorna jag har runt omkring mig och även trött på dystert grått väder.
Kommentarer
Trackback
