Ett steg närmre framgång
Var ett tag sedan jag skrev några rader här.
men jag har kännt att tiden har svikit mig och jag har haft mycket att både göra och hinna med, min ursäkt är sista året på gymnasiet så förstår ni nog resten själv.
Jag har ett svagt hopp inom mig att detta kan vara den rätta, vi började skriva när ingen av oss visste vem vi var eller var vi kom ifrån, vi visste helt enkelt ingenting.
Jag vägrar ge upp, vill träffa dig och sen får vi se efter det.
För övrigt mår jag skit idag, har feber och förkylning och det känns som att det är typiskt eftersom lovet precis har börjat.
Varför ska det alltid vara så? , gah.. men men jag överlever som vanligt.
Även om min helg inte ser ljus ut så blir den i ensamhet och förhoppningsvis piggnar jag till och blir frisk igen till veckan som kommer, vi får helt enkelt hoppas på det bästa.
Ny piercing tid är även bokad, och jag känner mig väldigt nervös över detta.
får hoppas smärtan går över på ett kick och att resultatet blir lyckat.
Även bestämt mig att denna gången får det bli en ring istället för stav, för de som ville veta.
skänkte även en stund åt kyrkogården idag, gick dit med en klump i magen efter att få se min farmors begravningsplats.
tänkte mest "hämta nya krafter" och försöka samla mina känslor.
När jag väl kom fram till gravstenen insåg jag att jag fortfarande inte var redo att gå vidare från detta.
Även om jag har accepterat att hon är borta känns det jobbigt att inte ha henne nära mer, hon fanns där alltid och även om våra stunder inte alltid var glädjande så lyssnade jag alltid på hennes ord och hennes förnedrande stämma på rösten.
Jag saknar den tiden jag slet ifrån mitt vardagliga liv för att gå och hälsa på henne när jag visste att hon satt i ensamhet.
men samtidigt hade jag alltid svårt att dra mig därifrån eftersom jag gillade de stunderna när man var ett barnbarn som bara fick vara "liten", hon bjöd på godis ifrån skålen som alltid var halvtom, den skålen finns i mitt rum idag tom liksom alla ord ifrån hennes stämma.
Jag saknar henne så oerhört mycket, lika lätt som det är att vara efterklok så är det att ta vara på stunderna man har, man vet aldrig när den sista stunden är kommen och när det väl händer så ändras allt på ett ögonblick.
Det ända jag vill just nu är att hon ska finnas med i min själ och vara stolt över det liv jag ensam kommer bygga upp, samtidigt som jag har hennes tankar i mitt bakhuvud som påverkar mig oerhört mycket, jag vill bara hon ska veta att hon är otroligt saknad.
men jag har kännt att tiden har svikit mig och jag har haft mycket att både göra och hinna med, min ursäkt är sista året på gymnasiet så förstår ni nog resten själv.
Jag har ett svagt hopp inom mig att detta kan vara den rätta, vi började skriva när ingen av oss visste vem vi var eller var vi kom ifrån, vi visste helt enkelt ingenting.
Jag vägrar ge upp, vill träffa dig och sen får vi se efter det.
För övrigt mår jag skit idag, har feber och förkylning och det känns som att det är typiskt eftersom lovet precis har börjat.
Varför ska det alltid vara så? , gah.. men men jag överlever som vanligt.
Även om min helg inte ser ljus ut så blir den i ensamhet och förhoppningsvis piggnar jag till och blir frisk igen till veckan som kommer, vi får helt enkelt hoppas på det bästa.
Ny piercing tid är även bokad, och jag känner mig väldigt nervös över detta.
får hoppas smärtan går över på ett kick och att resultatet blir lyckat.
Även bestämt mig att denna gången får det bli en ring istället för stav, för de som ville veta.
skänkte även en stund åt kyrkogården idag, gick dit med en klump i magen efter att få se min farmors begravningsplats.
tänkte mest "hämta nya krafter" och försöka samla mina känslor.
När jag väl kom fram till gravstenen insåg jag att jag fortfarande inte var redo att gå vidare från detta.
Även om jag har accepterat att hon är borta känns det jobbigt att inte ha henne nära mer, hon fanns där alltid och även om våra stunder inte alltid var glädjande så lyssnade jag alltid på hennes ord och hennes förnedrande stämma på rösten.
Jag saknar den tiden jag slet ifrån mitt vardagliga liv för att gå och hälsa på henne när jag visste att hon satt i ensamhet.
men samtidigt hade jag alltid svårt att dra mig därifrån eftersom jag gillade de stunderna när man var ett barnbarn som bara fick vara "liten", hon bjöd på godis ifrån skålen som alltid var halvtom, den skålen finns i mitt rum idag tom liksom alla ord ifrån hennes stämma.
Jag saknar henne så oerhört mycket, lika lätt som det är att vara efterklok så är det att ta vara på stunderna man har, man vet aldrig när den sista stunden är kommen och när det väl händer så ändras allt på ett ögonblick.
Det ända jag vill just nu är att hon ska finnas med i min själ och vara stolt över det liv jag ensam kommer bygga upp, samtidigt som jag har hennes tankar i mitt bakhuvud som påverkar mig oerhört mycket, jag vill bara hon ska veta att hon är otroligt saknad.
Kommentarer
Trackback
